Jag såg ett tvprogram här om dagen. Något som fastnade i mina tankar var en liknelse mellan människors agerande gällande klimathotet och ett sjunkande skepp. Ungefär såhär beskrevs det:
När ett fartyg riskerar att sjunka så reagerar människorna ombord nästan alltid på samma sätt. De sätter sig inte genast i livbåtarna utan väntar tills fartyget verkligen börjar att sjunka. Anledningen är att man hellre stannar ombord där man känner sig mer trygg än ger sig ut i det okända. Man vill först försäkra sig om att fartyget verkligen kommer att sjunka, man hoppas på att någon kommer att lyckas täta läckan i sista sekunden eller att kaptenen ska säga att det bara är falskt alarm.. Först när man är helt säker på att situationen är allvarlig sätter man sig i en livbåt.
När ett fartyg riskerar att sjunka så reagerar människorna ombord nästan alltid på samma sätt. De sätter sig inte genast i livbåtarna utan väntar tills fartyget verkligen börjar att sjunka. Anledningen är att man hellre stannar ombord där man känner sig mer trygg än ger sig ut i det okända. Man vill först försäkra sig om att fartyget verkligen kommer att sjunka, man hoppas på att någon kommer att lyckas täta läckan i sista sekunden eller att kaptenen ska säga att det bara är falskt alarm.. Först när man är helt säker på att situationen är allvarlig sätter man sig i en livbåt.
Tänkvärt.. Här kommer en tänkvärd video också. Varsågoda!
Absolut tänkvärt! "Nånannanism" - att tro att någon annan ska känna ansvar och styra upp allt så att jag slipper engagera mig. Så är det nog många gånger när det gäller miljön. Och det är bråttom, men eftersom det inte är så bråttom här där vi lever så låter man engagemanget vänta, antar jag. Dumt.
SvaraRaderaDet är så himla oroande. Jag känner däremot att det inte riktigt finns tid för att ta reda på om skeppet verkligen sjunker eller inte. Vi kan konstatera att det är fullt med hål: hunger, naturkatastrofer, vattenbrist, fattigdom, korruption och brottslighet och vem vet, det kanske kan bära, men jag tänker inte chansa!
SvaraRaderaJag håller med er båda och precis som du skriver Annie, varför chansa?
SvaraRadera